Vad är en megalit?
Tre fjärdedelar av alla Sveriges megaliter finns på Falbygden. Man hittar dem nästan överallt, på åkrar och ängar, i trädgårdar, parker och gathörn. Ordet megalit betyder stor sten. Det är en bra beskrivning av konstruktionen med stora naturliga eller grovt tillhuggna stenblock. Ibland syns megaliterna som stora högar i landskapet.
Genom att titta närmare på och följa stenåldersmänniskornas spår kan vi göra oss en bild av deras liv. Hur de bodde, vad de åt och något om hur de kan ha sett på döden. Kanske var de inte så olika dig och mig som vi tror. Denna webbplats är tänkt som en handledning för lärare och elever som vill upptäcka megalitgravar och lära sig mer om människorna från bondestenåldern.
Megalit kommer från grekiskan och betyder stor sten (mega = stor, och li´thos = sten). Megalitgravar kan bäst beskrivas som gravkammare byggda av stora stenblock.
I Europa började man bygga megaliter gravar från yngre stenåldern (bondestenåldern) cirka 3500 före Kristus Det vi ser idag är de stora stenblock som varit gravens stomme. Allt organiskt byggnadsmaterial som vass, näver, tyg, djurhudar och trä har med tiden försvunnit.
Gravarna måste ha gjort ett mäktigt intryck när de väl var färdigbyggda. De var då övertäckta med mindre stenar och jord som en kulle. Med tiden har nya jordlager gjort att marknivån höjts och delar av megaliten gömts under jord.
Megaliter finns över hela jordklotet. I Västeuropa finns det en blandning av enklare megalitkonstruktioner och mer avancerade som exempelvis Newgrange på Irland.
Megalitgravarna har troligen haft flera olika funktioner. Förutom gravar har gånggrifterna varit platser för ritualer och fester. Gravmonumenten kan också ha fungerat som en markering, att jorden runtomkring tillhörde en viss grupp eller släkt. Kanske byggdes de även för andra ändamål som vi idag inte vet något om.
Foto: Shira, CC some rights reserved
Ett foto på gångriften Newgrange på Irland. Från öppningen leder en drygt 20 meter lång gång in till den korsformade gravkammaren inuti kullen. Varje år vid vintersolståndet lyser solen in igenom gången i femton minuter. Därför tror man att solen måste ha haft en viktig betydelse för stenåldersmänniskorna som byggde Newgrange.
Vilka byggde Falbygdens megalitgravar?
För ungefär 6000 år sedan började de första jordbrukarna på Falbygden att odla upp marken. Det har man kunnat se genom att studera pollenanalyser. Skogen började avverkas för att ge plats till åkrar och odlingar. I och med detta börjar den period som brukar kallas yngre stenålder eller bondestenålder. Det finns många teorier varför man väljer att bli bönder just under senare delen av stenåldern. Kanske ökade befolkningen så mycket att det blev brist på mat eller vatten.
Redan för 10 000 år sedan fanns det bofasta bönder som odlade grödor och höll tama djur i Kina, Mellanamerika och delar av Sydvästasien som kallas Bördiga halvmånen. Från dessa områden spred sig sedan bondekulturen till andra delar av världen. Den australiensiske arkeologen Vere Gordon Childe kallade utvecklingen för den neolitiska revolutionen.
På en boplats bodde 2-3 kvinnor, 2-3 män samt 2-4 barn som tillsammans delade på arbetet. Det är dock inte säkert att de var en familj som vi tänker oss idag med mamma, pappa och barn.
I samband med att människor började bosätta sig på Falbygden och bedriva jordbruk börjar de också begrava sina döda i magalitgravar. Eftersom man inte längre flyttade runt blev det allt viktigare att visa utomstående vem som ägde och brukade marken. Tidigare har vapen använts för att jaga och döda vilda djur men från denna period tillverkas också vapen i försvarssyfte.
Olika typer av megaliter
Megalitgravarna brukar ibland indelas i olika grupper. I Skandinavien kan man se tre olika typer av megalitgravar: dösar, gånggrifter och hällkistor.
Dös
En typ av megalitgrav är dös. Ofta ligger dösen inom en rektangulär hög (långdös), eller en rund jordhög omgiven av resta stenar kallad (runddös). Hagadösen på Orust är ett exempel på en runddös. Tittar man noga kan man se stenarna runt graven. Dösen är troligen den allra äldsta typen av megalitgrav och förekommer i hela västra Europa från Portugal till södra Norge. I Sverige har man funnit runt hundra stycken dösar. På Falbygden är dösarna mer sällsynta om man jämför med Skåne som har de flesta. 1910 hittade man en dös i Slutarp cirka en mil söder om Falköping. Den var formad som en kista och innehöll ben från 30-40 människor.
Hagadösen på Orust är en så kallad runddös.
Gånggrift
En gånggrift är en form av megalitgrav från yngre stenåldern (bondestenåldern) som tros efterträda dösen som begravningsätt. Graven tillhörde sannolikte en grupp människor från en boplats i närheten. I gånggriften lades kroppar från många personer, men det var långt ifrån alla som begravdes på ett sådant sätt. Man räknar med att några få från varje generation lades i gånggriften. Vilka det var kan vi bara gissa oss till. De döda begravdes med benen uppvikta mot kroppen i en position som kallas hocker.
Gånggriften hade förutom en gravkammare också en övertäckt gång. Kammaren tätades och täcktes över med en jordhög. Det var viktigt att hålla kammaren så tät som möjligt. Inuti gånggriften torde det ha varit kallt, mörkt och lite fuktigt, ungefär som i en jordkällare. Takblocken har sannolikt dragits upp på sin plats med hjälp av runda stockar uppför en ramp. Gravkammaren har då varit fylld med sand för att bli stabilare. När takblocken väl låg på sin plats tömdes gravkammaren på sand medan rampen fick bli en del av högen.
Hällkista
Under den senare delen av bondestenåldern börjar man begrava människor i så kallade hällkistor. Precis som i gångrifterna och dösarna har man funnit ben från olika personer i hällkistegravarna. En hällkista var uppbyggd av flata väggstenar placerade i en rektangel. Ovanpå dessa lades flata hällar som ett tak. Ibland har hällkistorna också flera rum. Gränsen mellan rummen markeras genom två motsatta stenar, tillhuggna så att de bildar ett så kallat gavelhål. Hällkistor är vanligast i Götaland, Värmland och Närke.
Lämning av en hällkista vid Skattegården i Västra Kleva
Inuti en gånggrift
Den vänstra delen visar hur gånggriften kan ha sett ut inuti och den högra delen visar utseendet utvändigt. Klicka på bilden för att se den större.
Från ovansidan är gånggriften formad som ett T med kammaren mot väster och gången mot öster.
Vad hittar man i gravarna?
I gånggrifterna hittar man skelett från många människor ibland närmare 150 individer. Det är både unga och gamla, män och kvinnor.
Inuti kammaren finns sällan andra föremål än tand-och bärnstenspärlor tillsammans med benspetsar lagda invid kropparna. Kanske har benspetsarna använts till att nåla fast djurhudar som hållit kropparna i en sittande ställning.
Utanför gravkammaren har arkeologerna funnit delar av keramik, brända ben och flinta som medvetet krossats i bitar. Keramikkärlen användes till att förvara mat och dryck och kan ha använts till någon offerfest vid gånggriften.
Bärnstenspärlor formade som stridsyxor.
Fler personliga föremål har hittas i hällkistorna än i gånggrifterna. Exempelvis små pilspetsar av flinta, hängen av skiffer, dolkar och bärnstenspärlor. I några av gravarna hittas bronsföremål vilket kan betyda att hällkistor använts för begravning ända in i bronsålder.
Vad offrade man?
Under stenåldern fanns det inget skriftspråk. Istället fördes berättelser om gudar och människans ursprung muntligt vidare från person till person. Berättelserna kunde också utföras praktiskt genom olika handlingar och ritualer.
En viktig del av detta var att offra det vill säga att ge bort något fint och betydelsefullt till gudarna. På så sätt trodde man att gudarna blev på gott humör och visade sin tacksamhet genom stora skördar och friska djur.
Stora, fint slipade flintyxor har hittats nedlagda i sankmarker och grunda sjöar som offer. Flera fynd tyder på att även människor och djur kan ha dödats för att offras till gudarna.
Ett sådant offerfynd är troligen Hallonflickan som går att se på Falbygdens museum i Falköping. Hon drunknade eftersom hon var bunden runt sina knän. Hennes sista måltid bestod av hallon och därför har hon fått namnet Hallonflickan.
Det här är benen från en ung flicka som kallas för Hallonflickan. Hon hittades i en mosse där hon kan ha blivit offrad till gudarna.
Varför har Falbygden så många gånggrifter?
Runt Falbygden finns cirka 300 megaliter dokumenterade. 250 av dessa är gånggrifter. Varför har just Falbygden så många megaliter? Delar av svaren finner vi i den kalkrika jorden och de speciella platåbergen. Kanske trodde man att bergen var magiska. En del arkeologer menar att gånggrifterna är byggda för att efterlikna platåbergen med samma lagerföljd av bergarterna, där grunden består av kalksten och skiffer och locket av diabas.
Människorna borde tidigt ha upptäckt att ben bevarades väldigt bra på Falbygden. Det beror på att jorden är rik på kalk och har ett högre PH-värde än på många andra platser. För stenåldersmänniskorna måste det varit mycket viktigt att kroppen bevarades så hel som möjligt även efter döden. Kanske trodde man att personerna i gånggrifterna en dag skulle återfödas och då behövde sina gamla kroppar igen.
Vad tänkte man förr om megaliter?
Med stor sannolikhet har det byggts fler megalitgravar på Falbygden än vad arkeologerna kunnat hitta. Och vem vet, kanske hittar vi fler i framtiden. Många megalitgravar har förstörts både medvetet och omedvetet under åren. Stenar och block har plockats till stora byggen som till exempel kyrkor. Kyrkerörsgånggriften i parken Plantis har man en gång försökt att spränga bort. Det kan man se på att hål för sprängmedel är borrade i gånggriftens stenblock.
Gånggrifterna verkar dock ha haft en viss magisk betydelse även för de människor som levde efter stenåldern. Lämningar på Ekornavallen utanför Falköping skvallrar om att området använt som kultplats under hela forntiden - från stenålder fram till järnålder. Berättelser finns om hur man så sent som på 1800-talet offrade i skålgropar för att få bättre skörd till nästkommande år. Under medeltiden kallades stenyxorna som man hittade i marken för Åskviggar eller Torsviggar. Man trodde att de var magiska föremål som guden Tor skickade ner i marken för varje åsknedslag, som efter en tid trängde upp ur marken igen. Det finns också en del folksagor om de märkliga gånggrifterna. En av dessa handlar om hur gånggriften Girommen användes som ugn av en jättekvinna.
Girommen eller Jättekvinnans ugn.
Under två sommarmånader år 1746 åkte växtforskaren Carl von Linné runt i Västergötland för att studera naturen och folket. Så här skriver han om gånggriften Hjelmarrör som ligger i korsningen mellan Wetterlinsgatan och Midfalegatan i Falköping:
Hjelmarsrör eller Hjelmrör, som det kallas, så det större som det mindre, lågo uppå Falen nordost ifrån staden. Vardera låg ett bysseskott ifrån vartannat och var en liten rundad ätteplats. Det större var mitt uti lagt med 12 stenar i en ring, varpå 3 så stora klippor lagda voro, att de näppeligen av några dragare kunnat ditföras: men det mindre röret hade 3 mindre stenar, fast 9 på sides stötta. Dessa förmentes fått sitt namn av konung Hjelmar. En annor ätteplats låg dock ock på samma mark längre bort, därest upprättade stenflisor inneslöto en fyrkantig grav om 3 famnars längd och en famns bredd.
Under 1800-talet växte intresset för arkeologi och fornforskning, vilket ledde till många utgrävningar i Västergötland från 1860-talet fram till 1890-talet. Under 1900-talet minskar antalet utgrävningar och istället koncentrerar sig forskarna på att inventera och restaurera megalitgravarna. Idag kan du själv gå in i databasen Fornsök och söka arkeologernas egna inventeringsanteckningar från hela Sverige.
Två män tittar närmare på en av Falbygdens gånggrifter.
Ordlista
Flinta: Är en typ av sten som kan bli väldigt vass om bitar slås ur den. Under stenåldern användes flintan till att göra redskap som yxor, pilar och olika sorters skäror.
Gavelhål: Två motsatta stenar placeras så att ett hål bildas mellan dem. Hålet tillsammans med stenblocken skapar en gräns mellan olika begravningsrum i en hällkista.
Kallmur: Flata stenar användes för att täta springor mellan stenblocken i kammaren, gången eller i kantkedjan. Ibland tätades det även med andra material som exempelvis näver.
Kantkedja: Stenblock som ställts på högkant runt kammaren eller hela megalitgraven.
Kol14: En dateringsmetod som går ut på att mäta ämnet kol i ett organiskt material som exempelvis trä.
Neolitikum: Ett annat ord för yngre stenålder eller bondestenålder, cirka 4.000 – 1.800 f.Kr.
Nischhällar: Flata stenblock som delar in gånggiftens kammare i olika avdelningar. På så sätt kunde kropparna begravas var för sig med en viss ordning.
Nyckelsten: Det innersta takblocket i gången på en gånggrift.
Offerfynd: Människor och djur tillsammans med stora välarbetade flintyxor och bärnstenspärlor hittas ibland nedlagda i torvmossar och i områden där marken är sank. Arkeologerna tror att människor lagt dem där under senare delen av stenåldern som gåva till gudarna. Kanske önskade man bättre skördar eller att slippa bli bestraffad för något.
Pollenanalys: I våtmarker som exempelvis torvmossar bevaras pollen från växter väldigt bra. Eftersom torvmossar hela tiden byggs på kan man där studera olika lager med pollen från olika tidsperioder. På så sätt kan man få reda på hur landskapet har förändrats över en period eller hur människan har påverkat miljön på den platsen.
Skålgrop: Är den vanligaste formen av hällristning och består av gropar huggna i sten. Skålgropar är vanliga på gånggrifter och storleken varierar från 3-10 cm i diameter. En vanlig tolkning är att de har använts i någon form av fruktbarhets- eller offerrit. Ibland kallas de även för älvkvarnar och människor har lagt gåvor i dem ända in på 1900-talet.
Trattbägare: Är en form av keramikkärl. Trattbägarna tillverkades och användes av de första jordbrukarna i Sverige för cirka 6000 år sedan. Därför kallas denna kultur också för Trattbägarkulturen.