Boplatser och tidsepoker

Efter istidens slut blev det snabbt ett varmare klimat och de första nomadstammarna började vandra norrut. De äldsta inlandsboplatserna i Västergötland ligger vid Hornborgasjön och är cirka 10 500 år gamla. På samma plats har även Sveriges äldsta tamhund påträffats. Människorna levde i små grupper och rörde sig över stora områden beroende av årstid samt var det fanns tillgång till bär, frukt, fisk eller bytesdjur.

Övergången till ett jordbrukssamhälle gick på några hundra år. Näringsfånget övergick till framförallt boskapsskötsel men även jordbruk. Människorna blev bundna till gården och sitt område. Nya djur var ko, gris, och får/get. På åkrarna växte tidiga sorter av vete och korn. De första bofasta på Falbygden lämnade efter sig cirka 250 gånggrifter. Dessa megalitgravar är en del av en kultur som sträcker sig från Falbygden i norr ner genom hela Europa.

Det torra och varma klimatet från stenåldern avlöstes i mitten av bronsåldern av ett kallare och fuktigare klimat. Brons användes av de allra rikaste till smycken, vapen och andra statusföremål. Bronsets beståndsdelar, koppar och tenn, importerades från kontinenten. De äldsta kända klädesplaggen av vävt ulltyg i Norden har påträffats i gravar från bronsåldern. Ny på gården var hästen. Till en början var hästarna små och användes som drag- och statusdjur.

Vårt nutida klimat påminner mycket om järnålderns. Samhället förändrades och de första byarna byggdes. Kontakterna med övriga Europa var täta och fynd vittnar om långväga resor för handel och krigståg. I Västergötland vittnar stora guldskatter om järnålderns rikedomar. Järnet ersatte sten- och bronsredskap och hantverken effektiviserades. På åkrarna odlades nu även råg och lin och bland tamdjuren tillkom höns och katter. På kullarna runt om Ekehagens järnåldersgård finns flera riktiga gravar från järnåldern.