Naturreservat och andra skyddade områden

I Falköping med omnejd finns en vacker natur som bjuder på ett spännande växt- och djurliv.

Alebäckakärret

Alebäckakärret ligger vid Klagstorpsåsen i Dala socken. I Alebäckakärret finns fattigkärr i den centrala delen och i nordvästra kanten.

Det större centrala partiet kännetecknas av blöta vitmossmattor dominerat av uddvitmossa. I de allra blötaste delarna finns flytvitmossa. Fattigkärrs- och mosseväxter som sumpstarr, dystarr, myrsälting, vitag, tuvull och tranbär karakteriserar kärlväxtfloran.

Övriga delar utgörs av ordinär skvattram tallmosse.

Alebäckasjön

Ängsnycklar

Blomman Ängsnycklar

Alebäckasjön ligger vid Klagstorpsåsen i Dala socken. I sjön finns flytbladsvegetation och breda kantzoner av sjön täcks med gul näckros och gäddnate. I strandkanten finns fuktängar med säv och kaveldun samt rikkärr.

Runt sjön växer en blandskog med björk, gran och tall. Alebäckasjöns vatten har hög kalkhalt eftersom sjön får sitt vatten enbart från uppströmmande kalkhaltigt grundvatten och direkt nederbörd.

Generellt sett utgörs naturtypen av naturligt eutrofa sjöar och småvatten med hög biologisk produktion och artrika samt generellt näringskrävande växt och djursamhällen. Vattnet är näringsrikt och välbuffrat, klart eller relativt grumligt. Sjöhabitatet omfattar stranden upp till medelhögvattenlinjen.

Rikkärr finns i partier runt Alebäckasjön. Rikkärren är kända för sin artrikdom. Bland kärlväxter kan nämnas näbbstarr, trindstarr, myggblomster, ängsnycklar, kärrspira, snip, tagelsäv och gräsull.

Bestorp

Bestorp

Syftet med reservatet är att bevara och utveckla ett tätortsnära naturområde som har mycket stor betydelse för friluftslivet. Ett annat syfte är att skydda och utveckla naturvärden knutna till lövskogarna, samt slåtter- och betesmarker.

Bestorps naturreservat omfattar totalt 88,6 hektar. Falköpings kommun äger marken och förvaltar reservatet enligt en fastställd skötselplan.

Bestorps naturreservat ligger på Mössebergs sydsluttning och omfattar även en del av platån. Mösseberg är ett av Falbygdens mest markanta kambrosiluriska platåberg. Bestorp hyser en mycket rik flora med många sällsynta arter. Detta beror till stor del på den kalkrika berggrunden och att området har skötts genom bete och slåtter under lång tid.

I slutet av 1800-talet dominerades bergsplatån av hedar som utnyttjades som betesmark. Den brantare delen av bergssluttningen var lövskogsklädd då som nu, medan den södra delen av Bestorp huvudsakligen var åker.

I Bestorp finns värdefulla ädellövrika sluttningsskogar med fågelbär, lönn, ek, ask och alm. Det finns även inslag av triviallöv som oxel, asp, björk och rönn. Det välutvecklade buskskiktet utgörs av hassel, skogstry, olvon och måbär. Lundfloran är rik med blåsippa, ormbär, stinksyska och sällsynta arter som trolldruva, hässleklocka, underviol och kransrams.

Hagmarkerna

Hagmarkerna på sydsluttningen har ett varierat trädskikt med värdefulla hagmarksträd och ett rikt buskskikt med hasselbuketter, hagtorn, druvfläder, olvon, nypon och getapel. Det artrika fältskiktet innehåller ett flertal hävdgynnade arter som är knutna till kalkrik mark. Bland annat märks arter som blodnäva, krissla, kungsmynta, ängshavre, väddklint, rödklint, gulmåra, backsmörblomma, darrgräs, backsmultron, getväppling, vildlin, rödkämpar, brudbröd, ängsskallra, mörkt kungsljus, gullviva och jungfrulin. I sydsluttningen finns en mycket fin slåttermark med örtrik torräng av ängshavretyp.

Flera sällsynta arter finns som solvända, samt klasefibbla, backklöver, sommarfibbla, backsippa och trollsmultron som är rödlistade. Flera växtarter i Bestorp är fridlysta. Backsippan får varken plockas eller grävas upp, medan gullviva och blåsippa inte får grävas upp. Blommor som är speciellt känsliga för plockning är gullvivan och smörbollen. Så var försiktig, blommorna är vackrast där de står. Då kan många fler njuta av dem.

Fågelliv

I området finns flera intresseranta fågelarter. Stenknäcken är en papegojlik fink vars specialitet är körsbärskärnor som den krossar med sin kraftiga näbb. Nötkråkan är beroende av hassel då den livnär sig på hasselnötter. Rosenfinken är en mycket vacker fågel med ett intensivt rött huvud och nacke. Törnskatan trivs i de öppna betesmarkerna samt i skogsbrynen.

Blängsmossen

Fågeln Rödbena

Fågeln Rödbena.

Blängsmossen ligger på Billingens diabasplatå. Den omges av flacka barrskogsmarker. Mosseplanet är ett av länets största och även ett av de våtaste med mycket välutvecklade höljor. Blängen anses tillhöra den sydvästsvenska mossetyp som kallas Komossetypen, genom rikedomen av klockljung på mosseplanet och genom att skvattram saknas i större delen av mossekantskogen.

Mossen kantas av stora väl utformade laggsystem. I de östra delarna finns större arealer skogklädd myr, tallmossar och sumpskogar. Bland botaniskt intressanta fynd på mossen märks stora förekomster av dytåg och vitstarr som är två utpräglat nordliga arter samt myggblomster. Det våta mosseplanet är en värdefull myrfågellokal. Blängsmossen är en av de få myrar i länet där rödbena häckar. Dessutom finns bland annat grönbena, gulärla och flera par ljungpipare.

Frilfuftsliv och tillgänglighet

Området nås lättast från parkeringsplatsen väster om mossen där spänger leder in till mossen. Parkeringsplats finns sydväst om området på andra sidan Lerdala-Skövde-vägen, se skötselplanekarta. Spänger finns från parkeringsplatsen till mossen och fågeltornet.

Skidspår anläggs vintertid. Billingeleden ansluter till reservatets östra kant.

Informationstavlor finns i anslutning till nuvarande parkeringsplats samt vid ytterligare två platser i reservatets östra del.

Djupedalen, Dala

Djupedalen, Dala

Djupadalens naturreservat utgörs av en brant erosionsdal samt omgivande alvarartade gräsmarker. I sydväst gränsar området till Dala kalkbrott. I alvarmarkena är jordlagret tunt och kala kalkhällar finns spridda i området.

Gräsmarkerna innehåller grusviva, harmynta, grusbräcka och fjällgröe. Andra arter som återfinns i gräsmarkerna och på kalkhällarna är lundtrav, vårfingerört, småfingerört, lundstarr, ängshavre, backsmultron, murruta, svartbräken, rödkämpar, rosettjungfrulin och backsippa.

I dalbotten rinner också en mindre bäck och in en vattensamling i västra delen av dalen förekommer den hotade arten större vattensalamander.

Syftet med reservatet var främst geologiskt, men området har också mycket höga biologiska värden.

Djupedalen, Karleby

Djupedalen, Karleby

Djupadalen, Karleby ligger öster om och nedanför kalkstensplatån, Karleby hed eller den så kallade "Hopamarka". Bäcken som avvattnar platån och rinner ned mot Åsledalen har skurit ut en ravin genom den underliggande alunskiffern och sandstenen.

Område har skyddats som naturreservat och är även ett Natura 2000-område, främst på grund av de stora geologiska värdet.

I den sydvända slänten norr om bäcken växer glest med enbuskar. Här finns en örtrik torrängsvegetation med växter som spåtistel, småfingerört, brudbröd, harmynta, jordtistel och backtimjan. Hundtunga, som inte trivs i tät grässvål, finns i områdets centrala delar. Göktyta och forsärla är arter som observerats i området.

Syftet med reservatet är att bevara en betad ravin och dalgång och de arter som är knutna till dessa naturtyper, som här har inslag av kalkgynnade torrängsarter.

Forentorpa ängar

Jätteek i Forentorpa ängar

I en av ekhagarna finns en mycket magnifik jätteek som Falköpings kommun har utsett till symbolträd för skyddsvärda träd.

Naturreservatet Forentorpa ängar ligger vid riksväg 184, vägen mellan Falköping och Skara, i närheten av Gudhem. Området består av välhävdade blandlövhagar med många grova och gamla ekar och askar som har en värdefull epifytflora.

Äldre träd finns även av alm, lind, sötkörsbär och lönn. Grov sprickbark, mulm och stamhåligheter förekommer frekvent hos träden. I en av hagarna finns ett mindre alkärr.

Genom norra delen av området rinner en mindre bäck i öst-västlig riktning. Utmed bäcken finns en äldre kvarn, som hör till den mycket värdefulla äldre bebyggelsen på Forentorps gård.

Hagmarkerna kring Forentorp är mycket rika på fornlämningar, och trakten hör till länets fornlämningsrikaste.

Friluftsanordningar och information

Ute vid riksvägen vid entrén till naturreservatet finns en parkeringsplats och en sittbänk med bord. En vandringsled finns även med informationsskyltar om områdets kulturhistoria.

Fårdala

Vårärt

Vårärt växer i Fårdala

Fårdala naturreservat innehåller en stor areal ädellövdominerad lövskog i en kraftig sluttning vid Gerumsberget. Skogen hyser många äldre ädellövträd samt oxlar och sälgar från tiden då sluttningens nedre del nyttjades som löväng och då den övre delen troligen var betad lövskog.

Alm-ask-skogarna är idag de mest utbredda i sluttningen, men även ek-hassellundar förekommer. I sluttningens övre branta delar växer även lind.

Skogen i de norra och östra delarna av reservatet är så gott som helt opåverkad av skogliga aktiviteter och det är här man hittar den största artrikedomen.

I hela området finns en rik och välutvecklad lundflora med arter såsom skogsbingel, blåsippa, svart trolldruva, kransrams, sårläka och vårärt. I stora delar finns också en rik moss- och lavflora med flera sällsynta/rödlistade arter.

Friluftsliv och tillgänglighet

Området utnyttjas idag inte nämnvärt av det rörliga friluftslivet. Det finns ingen avsikt att anlägga stigsystem i området.

Gröna mad

Gröna mad

Gröna mad är ett kommunalt naturreservat som ligger nära Falköpings tätort. Reservatet består av ett skogs- och våtmarkskomplex med varierande och tilltalande natur. I anslutning till fågeltornet i Gröna mad finns en fin fuktäng där det växer ängsnycklar.

Hela området ingår i EU:s ekologiska nätverk Natura 2000, vars främsta syftet är att bevara värdena knutna till de öppna kärrområdena. Syftet är också att på sikt få höga värden i den åldrande naturskogen.

Gröna mad är ett av länets vackraste medelrikkärr, med stor mångformighet, stora botaniska värden, och med stor betydelse för viltet. Gröna mad ingår i Myrskyddsplan för Sverige och i länets våtmarksinventering har området högsta värde.

I de naturskogsartade blandskogarna finns träd i olika åldrar och tillgången på död ved är mycket god vilket gynnar många skyddsvärda växt- och djurarter. Gröna mad är beläget på behagligt avstånd från Falköpings tätort och är en del av det viktigaste rekreationsområdet inom kommunen.

Syftet med naturreservatet är bland annat att

  • bevara och utveckla ett värdefullt våtmarkskomplex.
  • bevara och utveckla naturskogsartade blandskogar med varierande trädålder och riklig förekomst av död ved.
  • bevara och utveckla ett värdefullt tätortsnära friluftsområde.

Detta ska ske genom att skogen i huvudsak lämnas till fri utveckling, våtmarkerna bevaras öppna och orörda med opåverkad hydrologi, leder, stigar och friluftsanordningar underhålls.

Friluftsanordningar

I området finns motionsspår för löpning och skidåkning, samt ett speciellt hundsspår som framför allt används vintertid. Från Burmastigen går en kort spångad led ut till ett fågeltorn. Det finns också grillplats och vindskydd i reservatet.

Området nås antingen via de stigar och spår som utgår från Motionscentralen, i första hand Burmastigen och Hundspåret eller från bilvägen mellan Bredablick och Vilske-Kleva. Om du väljer att utgå från bilvägen kan du parkera vid den så kallade S-kurvan strax utanför reservatets norra del.

Healedet

Healedet

Healedet ligger väster om Mösseberg på dess kalkstensplatå. Terrängen är flack. Området är geovetenskapligt intressant genom sitt tunna jordtäcke på gränsen till alvarmark som i Sverige bara finns på Gotland, Öland och de västgötska platåbergen.

Healedet är en av de mest värdefulla hagmarkerna av alvartyp på de västgötska platåbergen. Området hyser en för hävdade alvarmarker representativ och artrik flora. Större delen av hagmarken utgörs av örtrik torrängsvegetation med alvarprägel. Floran är artrik med många hävdgynnade arter som brudbröd, blodnäva, krissla, ängshavre, prästkrage, gullviva och bockrot.

Andra arter som återfinns i floran är bland annat rosettjungfrulin, knippfryle, vildlin, rödkämpar, backsmultron, backsippa, svinrot, stor blåklocka, jordtistel, solvända, harmynta, rikligt med säfferot, backruta, flentimotej och axveronika. På hällmarkerna växer bland annat grusbräcka, knutnarv och fjällgröe. Mer ovanliga arter som finns i hagmarken är strandmaskros och den hotade arten hartmansstarr.

Kulturvärden

Två fornlämningar finns inom området. Den norra utgörs av en stensättning och rester av en domarring. Den södra utgörs av ett gravfält som består av ett femtontal fornlämningar, bland annat en domarring och flera stensättningar.

Tillgänglighet

Naturreservatet är lättillgängligt. Området är stängslat men en färist finns uppsatt. En parkeringsplats finns i anslutning till området.

Hornborgasjön

Hornborgasjön

Hornborgasjön är en av Europas mest värdefulla fågelsjöar. Den totala arealen våtmark är cirka 3 300 hektar. Hornborgasjön är en av de 51 våtmarker i Sverige som vi har särskilt ansvar för enligt våtmarkskonventionen. Sjön ingår i nätverket Natura 2000.

Reservatet omfattar främst sjön och dess strandängar, men även en del av det gamla odlingslandskapet öster om sjön. Syftet med reservatet är att främja den biologiska mångfalden, framför allt de häckande och rastande våtmarksberoende fågelarterna. Det småskaliga kulturlandskapet runt sjön är också viktigt.

Mer information finns hos naturum Hornborgasjön.länk till annan webbplats

Jättenekärret

Jättekärret

Reservatet ligger nästan uteslutande på platåbergens lerskifferlager. Längst upp i väster ansluter området till diabaslagret medan kalkstenen ansluter längst ned i öster. De nedre delarna av reservatet präglas starkt av framspringande rörligt grundvatten. Två mindre bäckar rinner genom reservatet.

Ett av länets största axag-kärr utgör kärnan i reservatet. De orörda lövskogarna bildar ett brott mot Mössebergs allt mer barrklädda sluttningar. Ovanför kärren finns en asp-dominerad skog av lundtyp med rikligt med torrträd och lågor. I fältskiktet finns blåsippa, lungört, trolldruva, sårläka och kransrams.

Nedanför kärren utgörs skogen av björksumpskog av örttyp.

I sluttningen ligger ett antal extremrikkärr. Kärren är vackra exempel på extremrikkärr av axag-typ och bildar tillsammans en av länets största ytor av denna vegetation.

Särskilt intressant i Jättenekärren är den stora förekomsten av sumpnycklar. Det är av en typ med fläckiga blad som växter i rika kärr till skillnad mot normalformen som har ofläckade blad och växter i fattigare kärr. Denna typ förekommer på några få ställen i extremrikkärr i Västergötland.

Av övriga växter kan noteras majviva, slankstarr, flugblomster, skogsnycklar, kärrknipprot, tätört, kärrspira, ängsstarr, gräsull, slåtterblomma, tagelsäv och vildlin.

Friluftsliv och tillgänglighet

Reservatets syfte är främst naturvetenskapliga. För att underlätta för allmänheten att besöka området och bedriva naturstudier finns en mindre stig. En parkeringsplats för maximalt fem personbilar finns söder om reservatet utmed vägen mot Hallan.

Kleva Klintar

Kleva klintar

I sluttningen av Mösseberg på cirka 200 meters nivå , bildar kalkstenen en terrassyta som inom reservatet är 800 meter lång och 130 meter bred. Terassen övergår västerut med två eller flera steg i klintar. Längst i sydväst finns en särskilt väl utbildad klint.

Den cirka 30 meter tjocka ortocerkalkens yttre platårand är täckt med ett endast obetydligt jordlager. På många ställen går kalkstenen i dagen, dels fläckvis på den plana heden, dels i klintar ut mot nordväst. Kalkstenen är genombruten av sprickor.

Merparten av reservatets yta är betäckt med alvarvegetation, en mindre del utgörs av kärr respektive lundvegetation. Klintarnas lodytor med skiktfogar hyser en intressant flora, där speciellt märks ormbunkar såsom murruta och svartbräken. Nakna hällytor färgas svarta, bruna eller vita av olika skorplavar.

Mossor med inslag av busklavar präglar flertalet hällytor. Fetknoppsarter ingår tillsammans med reservatets, speciella karaktärsväxt, fjällgröe.

Kleven

Svart trolldruva

I Kleven växer Svart trolldruva.

Kleven ligger på Gerumsbergets nordvästra sluttning, i ett område med vidsträckta lövskogar. I naturreservatet finns extremrikkärr, rasbranter, ädellövskog, sumpskog, bäckraviner och öppna betesmarker.

Hela området består av ett äldre, igenväxande kulturlandskap som tidigare varit relativt öppet. Numera består dock större delen av området av lövskogar av olika typer. Uppe på Klevberget betas en ekhage som är relativt öppen.

I bergbranterna dominerar ädellövskog med en väl utvecklad lundflora. Här kan du hitta arter som blåsippa, skogsbingel, myskmadra, svart trolldruva, hässleklocka, stinksyska, kransrams och vårärt. I branterna är också moss- och lavfloran rik, med ett flertal signalarter.

I sluttningens nedre delar finns lövsumpskogar.

I naturreservatet finns de bägge extremrikkärren, Svartarpskärret och Klevängen. I kärren hittas arter som kärrfibbla, vaxnycklar, luktsporre, tvåblad, flugblomster, gräsull och dvärglummer.

Mossfloran är rik med många kalkgynnade arter. Särskilt kan den mycket sällsynta rikkärrsskapanian nämnas. I Svartarpskärret finns de hotade snäckorna kalkkärrsgrynsnäckaoch otandad grynsnäcka.

Friluftsliv och tillgänglighet

Området är relativt svårtillgängligt på grund av rasbranterna och de blöta rikkärren och har därför mindre betydelse för det rörliga friluftslivet.

Mellomsjömyren

Mellomsjömyren

Mellomsjömyren ligger vid Klagstorpsåsen i Dala socken. Från Klagstorpsåsen rinner kalkhaltigt grundvatten till Mellomsjömyren. I Mellomsjömyren finns partier med öppet vatten i de centrala delarna.

Mellomsjömyren omges av lösa jordlager som är starkt grundvattenförande. Detta grundvatten är på vissa ställen kalkrikt och delar av Mellomsjömyren är kalkrika vilket har gett upphov till fina rikkärr. Det finns även partier med fattigare kärr.

Bland kärlväxter i rikkärrpartiet kan nämnas näbbstarr, trindstarr, myggblomster, ängsnycklar, kärrspira, snip, tagelsäv och gräsull. Rikkärrytorna håller tyvärr på att försvinna och vitmossorna breder ut sig allt mer.

Mularpabäckens dalgång

Hasselklocka

Vid Multorpabäcken växer det Hasselklocka.

Naturreservatet ligger på Gerumsbergets västsluttning. I områdets nordvästra kant rinner Mularpabäcken, med stenig till grusig botten. Från Gerumsberget ansluter ett stort antal rännilar och mindre bäckar från källor i sluttningen till Mularpabäcken. Dessa förser tre rikkärr, som ligger längs med och sydost om Mularpabäcken, med vatten. Berggrunden utgörs av kambrosilurbergarter.

Naturreservatet utgörs till största delen av naturlövskog. Trädskiktet är slutet. Längs bäcken växer både klibbal och gråal. På Gerumsbergets sluttning finns en hel del grov ek med relativt stora kronor. Där finns även andra ädla lövträd som lönn, alm, lind, fågelbär och ask.

Buskskiktet domineras av hassel.

Fältskiktet är av lundkaraktär med bland annat kransrams, ormbär, hässlebrodd, lundgröe, lundelm, blåsippa, trolldruva, vårärt, skogsvicker, sårläka, gullviva, lungört, hässleklocka och stor blåklocka.

Söder om och längs med Mularpabäcken, finns ett flertal rikkärr som ligger på olika höjdnivåer. I kärren växer bland annat ängsstarr, näbbstarr, hirsstarr, loppstarr, brudborste, ängsnycklar, Jungfru Marie nycklar, sumpnycklar, kärrknipprot, klockljung, brudsporre, flugblomster, slåtterblomma, tätört, nattviol, majviva, axag, dvärglummer och smörboll.

Syftet med naturreservatet är att för framtiden bevara ett område med från vetenskaplig synpunkt värdefulla och floristiskt artrika rikkärr med intressant hydrologi i en värdefull naturlövskog.

Mössebergs östsluttning

Guckusko

Guckusko växer på Mössebergs östsluttning.

Mössebergs östsluttning har mycket höga naturvärden som främst grundar sig på ädellövskogarna. Området är dessuom tätortsnära och är en del av det viktigaste rekreationsområdet inom kommunen. En stor del av området ingår i EU:s ekologiska nätverk Natura 2000. Målet med detta område är att bevara och utveckla ett ädellövskogsrikt varierat område till huvuddelen etablerat i brantmiljö samt rikkärrsmiljöer och lokaler för guckusko.

Mössebergs sydöstvända branter och sluttningarna är klädda med lövskog. För många organismer har den sammanhängande, långsträckta lövskogen i branten runt berget ett högt naturvärde inte minst i funktion som spridningskorridor. Lövskogen är ädellövträdsdominerad med ett stort inslag av ask, alm, lönn, lind och ek.

Triviala trädslag som asp och björk ökar som regel ju längre ned i sluttningen du kommer. Buskskiktet är ofta välutvecklat och består främst av hassel, måbär och skogstry. Inslag finns även av hagtorn, nypon och tibast.

Ett fältskikt som huvudsakligen består av örter finns framför allt i och nedanför bergets branter. På några platser är fältskiktet artrikt med lundväxter som blåsippa, vitsippa, trolldruva, skogsviol, hässlebrodd med mera.

Arten guckusko finns också inom området. Vid de riktigt branta delarna ovanför kurorten finns sällsynta kärlväxter som stenfrö och rutlåsbräken. Generellt brukar skogar kunna hysa en mängd mikromiljöer som också är gynnsamma för artrikedomen av kryptogamer. I detta område är det främst mikromiljöer som block och bergssidor som är väl representerade (medan exempelvis gamla träd och död ved är underrepresenterade).

Mörk baronmossa som lever på främst basiska bergarter, förekommer också ganska rikligt i området och är ett exempel på en art som gynnas av blockigheten här. Denna art som är något av en karaktärsart för Västergötlands platåberg är väldigt sällsynt i landet i övrigt. Att den mörka baronmossan finns i området över huvud taget och nu är spridd i större delen, visar att området haft kontinuitet av skuggig lövskogsmiljö.

Bergsplatån är fortfarande relativt öppen. Förutom öppna artrika betesmarker finns flera ytor med hävdgynnade arter, varav flera är sällsynta. Norra delen av platån är i huvudsak skogsklädd. Förutom ädellövdominerad skog och lite lövsumpskog finns ett mindre parti med planterad gran och några hyggen.

Natura 2000

Natura 2000 är ett nätverk av särskilt värdefulla naturområden inom EU. Syftet är att värna om vissa naturtyper och arter och deras livsmiljöer som EU-länderna har kommit överens om och som är av gemensamt intresse.

Skapandet av Natura 2000 är unionens bidrag till förverkligandet av konventionen om biologisk mångfald. Natura 2000 har tillkommit med stöd av EG:s art- och habitatdirektiv (pSCI) och fågeldirektivet (SPA). I Falköpings kommun finns det 80 stycken Natura 2000-områden. Flera av dessa är dessutom skyddade som naturreservat. Några är skyddade som biotopskyddsområde.

Se karta över skyddad natur.länk till annan webbplats

  • Alvared
  • Backekärr
  • Blängsmossen (naturreservat)
  • Bolum Hov
  • Bolum Säckesten
  • Borgunda Nolheden
  • Brunnhem Mossagården
  • Brunnhem Smedsgården
  • Dala Vallstorp
  • Dalamyrar (naturreservat)
  • Djupadalen-Dala (naturreservat)
  • Djupadalen-Karleby (naturreservat)
  • Dotorp
  • Drottensäng
  • Falköping Bestorpskärret
  • Falköping Krokstorp
  • Forentorp (naturreservat)
  • Friggeråker Stora Bäckabo
  • Fårdala-Kleven (naturreservat)
  • Gröna mad (naturreservat)
  • Gudhem Jättene (naturreservat)
  • Gökhem Kållarsabäcken
  • Göteve Bossgården
  • Healet (naturreservat)
  • Hedegården (naturreservat)
  • Holmahagen
  • Hornborgasjön (naturreservat)
  • Högstena Bosgården
  • Högstena Skarpegården
  • Ingvaldstorpskärret
  • Jättenekärret (naturreservat)
  • Kringlarp
  • Kurebo
  • Kvättak
  • Leaby
  • Lilla Ambjörntorp
  • Mularp Kullagärdet
  • Mularpsbäcken (naturreservat)
  • Mössebergs östsluttning
  • Narven
  • Nolgården-Näs (naturreservat)
  • Nordfalan-Hopamarka
  • Nya Dala-Stenåsen
  • Näs Höjentorp
  • Prästängen-Klevängen (naturreservat)
  • Ramstorp
  • Ryninga
  • Rösjö mosse och Mårbysjön (delvis naturreservat)
  • Segerstad Kolbogården
  • Segerstad Storegården
  • Simonstorp
  • Sjöängen (naturminne)
  • Skatteberg
  • Skogartorpskärret (naturreservat)
  • Skogastorps gård (naturreservat)
  • Skräddaregården
  • Slättaberget
  • Slöta Backgården
  • Slöta Jutagården
  • Slöta Trädgården
  • Smula ås (naturreservat)
  • Solberga
  • Sotekullen
  • Stenhusgården-Bondegården-Prästebolet
  • Stora Backa och Högevalls led
  • Strömsholm (naturreservat)
  • Svennagården
  • Sydbillingens platå (naturreservat)
  • Tiarp Bergsängarna
  • Torbjörntorp Backabo
  • Tovaberget (naturreservat)
  • Tovarp
  • Trosseberget
  • Varholmen (naturreservat)
  • Vråhålan
  • Ålleberg (naturreservat)
  • Åsaka Bondegården (naturreservat)
  • Åsakullen
  • Åstorp
  • Öja hed (naturreservat)

Nolgården Näs

Nolgården Näs

Naturreservatet är en del av ett långt åssystem på gränsen mellan socknarna Näs och Vartofta-Åsaka. Området utgörs av flera mer eller mindre sammanhängande, oregelbundet slingrande åspartier.

Det längsta sammanhängande åspartiet är cirka 300 meter långt och som bredast cirka 50 meter. Materialet i åsarna domineras av ortocerkalksten. Även sandsten och skiffer förekommer i relativt stor omfattning. Här bildas värmefångande sydsluttningar av stor betydelse för stäppängsflorans trivsel.

Vegetationen inom reservatet utgörs av stäppartad kalktorräng med inslag av exklusiva arter som anses vara relikter från den postglaciala värmetiden, då sydliga arter spreds norrut på grund av det då rådande milda klimatet.

Ett exempel på dessa stäppängs-växter är fjädergräset (Stipa pennata). Artens egentliga hemvist i sydösteuropas stäppområden och dess förekomster på Falbygden är de enda i Norden. Bland de så kallade följeväxterna märks drakblomma, färgmåra, praktbrunört, trollsmultron och toppjungfrulin. Att fjädergräset och dess följeväxter kunnat hålla sig kvar här beror på extremt gynnsamma geologiska och mikroklimatiska förhållanden i samband med länge bevarade äldre odlingsformer.

Andra arter som förekommer är smalbladig lungört, praktbrunört, brunbröd, blodnäva och krissla. På åsarna vid Nolgården Näs finns en av landets finaste exempel på örtrik torräng. Området bildar tillsammans med övriga åsar i denna trakt en enhet utan motstycke i landet. Kontinuiteten som gräsmark sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Stäppängsfloran är riklig på åsarna med norra Europas rikaste förekomst av fjädergräs.

Friluftsliv och tillgänglighet

Reservatet är lättillgängligt. Tre parkeringsplatser finns i anslutning till området. Ett stigsystem finns som sträcker sig över åsarna.

Nordsjömyren

Ängsnycklar

Ängsnycklar

Nordsjömyren ligger vid Klagstorpsåsen i Dala. Från Klagstorpsåsen rinner kalkhaltigt grundvatten till Nordsjömyren. Myren omges av lösa jordlager som är starkt grundvattenförande.

Detta grundvatten är på vissa ställen kalkrikt och hela Nordsjömyren är kalkrika vilket har gett upphov till fina rikkärr. Det finns även partier med fattigare kärr. Igenväxningen av Nordsjömyren har påskyndats genom att sjön en gång blivit sänkt.

Rikkärr finns i partier i Nordsjömyren. Rikärren är kända för sin artrikdom. Bland kärlväxter kan nämnas näbbstarr, trindstarr, myggblomster, ängsnycklar, kärrspira, snip, tagelsäv och gräsull. I Nordsjömyren har även sumpröksvamp hittats.

Offerstenen

Hackspett

Hackspett

Området ligger i södra delen av Billingens diabasplatå och ansluter till det befintliga naturreservatet Sydbillingens platå. Större delen av området ligger på diabasplatån men omfattar även en sydsluttning ner mot Söakullsmossen. Naturreservatet ligger i Falköpings och Skövde kommuner.

Naturreservatet domineras av barrblandskog och myrmark. I de flesta delar dominerar gran. Här finns skogstyper från fuktiga sumpskogar till torra skogsmarker. Genomgående kännetecknas skogarna av att det är magra marker. Lite rikare skog finns i sydsluttningen med djupare jordar. Här finns också en del diabasblock och diabasen går också i dagen på några ställen. Mycket få skogliga ingrepp kan ses i skogen. Åldern av träden kan uppskattas till maximalt 130 år. Det är sannolikt att skogsbete förekom ännu i början på 1900-talet.

Hallavadsbäcken rinner genom delar av området från norr till söder.

Sydbillingens platå har höga värden för det rörliga friluftslivet, och naturreservatet Offerstenen förstärker detta. I den östra delen av naturreservatet passerar en vandringsled (Pilgrimsleden) mellan Häggum och Varnhem.

I den östra delen av naturreservatet, på gränsen mellan Falköpings och Skövde kommuner, finns ett flyttblock som kallas för Offerstenen. Enligt uppgift från Häggums hembygdsförening har det inte gått att få fram uppgifter om på vilket sätt stenen har använts som offersten.

Ruskela källa

Ruskela källa

Reservatet ligger på Brunnhemsbergets västsluttning och är en ängsgranskog med en mycket artrik marksvampflora. I områdets östra del ligger Ruskela källa och därifrån rinner Ruskelabäcken västerut nedför sluttningen. Längs med bäcken finns en rik mossflora och rikligt med död ved.

Området består till största delen av barrskog med lång skoglig kontinuitet. Öster om källan är sluttningen brantare och delvis mycket blockrik. Här finns rikligt med död ved. I de västra delarna är inslaget av lövträd större med bland annat björk, asp och klibbal. En skogsbilväg löper genom området. Faledreven som är Skaraborgs bäst bevarade fädrev går från Segerstad kyrka till Ruskela källa. Faledreven användes förr för att driva boskap från byarna till utmarksbetena uppe på Brunnhemsberget.

Friluftsliv och tillgänglighet

Vandringsleden Faledreven löper genom reservatet. I anslutning till källan finns det bänkar och en eldstad.

Rösjö mosse

Rösjö mosse

Rösjö mosse är Skaraborgs största våtmarkskomplex. Området har högsta värde i våtmarksinventeringen och ingår i Myrskyddsplanen och EU:s ekologiska nätverk Natura 2000.

Rösjö mosse utgörs huvudsakligen av platåmossar. I myrkomplexet ingår även topogena kärr, sumpskogar, mader och Rösjön. Myren har flera stora öppna mosseplan med ristuvvegetation som korsas av vidsträckta dråg.

Rösjö mosse har höga ornitologiska värden med stora populationer av häckande ljungpipare, grönbena och storspov. Sångsvan och trana häckar också på myren och tillfälligt även varfågel. Mossen har tidigare varit en av Skaraborgs största spelplatser för orre. Närheten till Hornborgasjön förstärker de ornitologiska värdena.

I den sydvästra delen finns en gammal skogsbetesmark som idag är barrblandskog med främst gran, tall och björk. Många stora grova träd av alla trädslag förekommer varav några är vidkroniga kjolgranar. I vissa delar finns det öppna gräsbevuxna gläntor.

En riklig mängd död ved förekommer både som lågor och torrakor av varierande storleksgrad och trädslag.

Den betade hagmarken vid Bastöna hembygdsgård ingår också i värdekärnan med tanke på de solitära lövträden, exempelvis lind, lönn och sälg, som står i de gamla odlingsrösena.

Sjöängen

Sjöängen

Sjöängen är ett plant, nästan cirkelrunt, öppet gungflykärr av extremrikkärrstyp, som ligger i en åsgrop i en sänka omgiven av åsgruskullar. För mer än 200 år sedan var kärret en sjö.

Kärret omges av björksumpskog. Sjöängen är ett av de högst klassade kalkkärren i Västergötland.

Området har en mycket artrik flora. I kärret växer exempelvis den i södra Sverige ytterst ovanliga myrbräckan i ett stort bestånd. Dessutom förekommer bland annat axag, sumparv och ett flertal andra ovanliga kärlväxter och mossor.

Sjöängen är skyddat som naturminne och dessutom är det ett Natura 2000-område.

Nordväst om Sjöängen finns källkärr med vaxnycklar och kärrknipprot (Natura 2000-området Slöta Trädgården) och väster om Sjöängen finns ett mindre rikkärr (Natura 2000-området Slöta Jutagården).

Skogastorp

Skogastorp

Skogastorpskärret har under lång tid varit känt som Västergötlands orkidéparadis. De kalkrika fuktängarna med sin rika kärlväxt- och mossflora utgör naturligtvis ett mycket stort värde i sig men området har också många andra kvaliteter. Alvarmarkerna vid Högstena alvar och Öja hed är välkända och representerar en naturtyp som i internationellt perspektiv är mycket ovanlig.

En annan av reservatets kvaliteter är lövskogen i branten nedanför Plantabergets hjässa. Här finns en mycket rik flora med bland annat orkidéer och många lundväxter. Allra vackrast är dessa miljöer på våren i april-maj när vårblomningen är som mest intensiv.

Här finns också, liksom på många andra håll i området, en rik mossflora med flera rödlistade arter. Området vid Skogastorp är en mosaik av skogar, skogsdungar, brynmiljöer, buskage, pollen- och nektarrika högörtängar, välhävdade, örtrika gräsmarker, jordblottor, vätar och små vattendrag.

Friluftsliv och tillgänglighet

Skogastorpskärret är mycket känsligt för slitage. Därför är det viktigt att du håller dig till det spång- och stigsystem som finns i kärret.

Inom området finns flera mindre parkeringsplatser, dels vid entrén till Skogastorpskärret, dels utmed vägen norr om Högstena. Det finns även en större parkering där det är möjligt att stanna och vända med buss.

Smula ås

Smula ås

Smula ås utgör en välutbildad rullstensås, som ingår i ett större åsområde med karaktär av kamelandskap. Den nästan kilometerlång åsrygg som sträcker sig i nordsydlig riktning genom odlingslandskapet i Smula socken.

Åsen är bitvis brant, och höjer sig markant över det omgivnade landskapet. I söder gränsar den till Ätran. Åsen har tidigare skötts med slåtter, men under 1900-talet har slåttern ersatts av bete.

Floran på åsen är tydligt kalkpåverkad och av torrängskaraktär.

Bland arterna märks en lång rad av karaktärsarterna för de stäppartade torrängarna - fältvädd, krissla, trollsmultron, drakblomma, smalbladig lungört, blodnäva, färgmåra, jordtistel och backsmultron är exempel. Träd och buskskiktet är mycket glest, det domineras av enbuskar med inslag av enstaka träd.

Friluftsliv

Området är lätttillgängligt och är ett populärt utflyktsområde. Det finns goda parkeringsmöjligheter i anslutning till reservatet.

Strömsholm

Strömsholm omfattar naturreservatet Strömsholm och ligger vid gårdarna Strömsholm och Vistaholm, cirka 1,5 mil väster om Falköping.

Lidan rinner genom reservatet och delar det i två delar. I hela sträckningen genom reservatet är ån strömmande med kortare lugnt flytande partier. Cirka 500 meter på var sida av Lidan finns strandskog med stark påverkan från vattnet. Inom reservatet finns flera mer eller mindre tillfälliga biflöden till Lidan. Hela området består av olika typer av lövskog där inget skogsbruk bedrivs.

Utmed Lidan, på båda sidor om ån, finns sumpskog som domineras av ask med stort inslag av klibbal och gråal. Längre från ån finns alkärr och aspskog på gammal inägomark. Många av träden är gamla och grova och tillgången på död ved är god. Området har stor betydelse för växter och djur knutna till lövskog och rinnande vatten och har bland annat en artrik kryptogamflora.

Friluftsliv

Inom området finns ingen bebyggelse och inga anläggningar. Området är relativt otillgängligt för det rörliga friluftslivet. För närvarande finns det ingen ambition att förbättra tillgängligheten genom att anlägga exempelvis ett stigsystem.

Sunnersiken

Sunnersiken är ett barrskogsområde som ligger uppe på Sydbillingen. Genom reservatet rinner en bäck.

Området är en huvudsakligen grandominerad barrskog med våtmarksavsnitt. Tall förekommer framförallt i två avsnitt i norra delen av reservatet, men finns även som inslag i övriga barrskogen. Även lövträd som björk, oxel och ek växer i området. Vid den gamla torpplatsen växer äppleträd. De norra delarna har äldst trädskikt med gamla och grova exemplar av framför allt gran.

Död ved uppträder rikligt och på sina ställen ligger stora högar med lågor. Mycket av dödveden ligger fuktigt och har en rik påväxt av mossor.

Det stora värdet i detta reservat är den rikliga mängden död ved som gynnar kryptogamer samt insekter och fågelliv.

Friluftsliv

Området erbjuder svamp och bär samt jakt. I dag finns en stig alldeles väster om reservatet som går emellan bilvägen och Bjärsjön. Inne i reservatet finns en stig till ett jakttorn och en otydlig äldre stig som löper från den gamla tomten ner till den stig som går till sjön.

Sydbillingens platå

Sydbillingens platå

Naturreservatet ligger på Sydbillingens platå och berggrunden består inom hela reservatet av diabas.

Jordlagren består av antingen ett tunt moräntäcke eller mer eller mindre mäktiga torvlager. Genom att diabasens flacka öyeryta är genomkorsad av sprickbildningar och sänkor har ett mosaikartat landskap skapats med skogar inom de torrare och myrmarker inom de fuktigare delarna.

Myrmarkerna består av några större mossekomplex samt en mångfald mindre kärrpartier. Storemossen, Huljemossen och Degramossen dominerar reservatets östra del. Kärrpartierna bildar ett nätverk i de skogspartier som omger mossarna. Kärren är uteslutande fattigkärr.

Skogsmarkerna finns i huvudsak inom de västra delarna av reservatet samt runt mossekomplexen i öster. Blåbärsgranskog är vanligast med ett trädskikt som består av gran med inblandning av tall och björk.

Reservatet är till stor del orört. De hydrologiska förhållandena har inte påverkats av dikning, täkt eller liknande. Skogen har en ursprunglig karaktär, till största delen genom en naturlig föryngring efter 1800 talets intensiva betning och skogsbruk. Området har höga ekologiska naturvårdsvärden främst på grund av den relativa orördheten.

Sätuna utmark

Sätuna utmark ligger på Nordbillingens diabasplatå och är en barrblandskog på frisk fuktig mark.

Strukturen är mosaikartad med olikåldriga träd, lövinslag, hällmarker, våtmarker och sumpskogar. Barrskogen är av ristyp med blåbär och lingon. Granen dominerar trädskiktet men inslaget av tall är stort. Många av granarna är gamla och senvuxna. Det finns riktigt gamla träd av framförallt tall och de äldsta är upp emot 200 år gamla.

Inom reservatet finns några små bäckar och ett flertal områden med sumpskog. I anslutning till de fuktiga delarna finns det rikligt med gamla knotiga björkar som är övervuxna med både vanliga och ovanliga lavar.

Det finns rikligt med död ved av olika dimensioner i reservatet. På veden förekommer ett flertal signal- och rödlistade arter av svampar, mossor och lavar. I den döda veden finns spår efter insekter.

Friluftsliv och tillgänglighet

Sätuna utmark ligger på Billingen som är av riksintresse för friluftslivet. Inom reservatet finns inga stigar eller anordningar för friluftslivet och Sätuna utmark är knappast ett välbesökt friluftsområde.

Tovaberget

Kärrknipprot

Kärrknipprot växer på Tovaberget.

Naturreservatet Tovaberget ligger på Tovabergets västsluttning och omfattar även en liten del av platån.

Diabasbranten markeras av ett 10-15 meter högt stup. Under diabasen finns ett lager av lerskiffer med ett visst kalkinslag. Det ger rika jordar, örtrika vegetationstyper i skogsmark och kalkkrävande mossflora vid bäckar och sumpskogar. Kalkhaltigt vatten som sipprar fram har gett upphov till extremrikkärr.

Reservatet består till största delen av kalkpåverkad natursumpskog. Längs den naturligt slingrande Korstorpsbäcken i naturreservatets västra del domineras sumpskogen av klibbal. Öster om bäcken övergår klibbalskogen i gransumpskog med inslag av grov björk, klibbal, asp och tall. I buskskiktet finns brakved, hassel och olvon. Fältskiktet är örtrikt och mossfloran är rik. Den rödlistade arten grön sköldmossa har påträffats här.

Det finns tre artrika extremrikkärr. Av intressanta arter i kärren märks majviva, kärrknipprot, ängsnycklar, flugblomster, tagelstarr, näbbstarr, tätört, slåtterblomma, gyllenmossa, piprensarmossa och de rödlistade arterna sumpäggsvamp och rikkärrsgrynsnäcka Vertigo geyeri.

Friluftsliv och tillgänglighet

Naturreservaret har bildats av naturvetenskapliga skäl. Det finns inga stigar eller andra anordningar i reservatet.

Varholmen

Varholmen

Reservatet Varholmen ligger i Dala och utgörs av en moränbildning som vilar på kalksten.

Vegetationen består av stäppartad torräng med inslag av exklusiva arter, som anses vara relikter från den postglaciala värmetiden. Som exempel på dessa växter finns det exklusiva fjädergräset som finns på tre ställen på Falbygden, den enda platsen i Norden.

Bland de så kallade följeväxterna märks drakblomma, smalbladig lungört och trollsmultron samt en sparsam förekomst av toppjungfrulin. Det finns rikliga förekomster av sällsynta arter är S:t Pers nycklar och kattfot.

Friluftsliv och tillgänglighet

En parkeringplats finns i anslutning till naturreservatet. Från parkeringsplatsen finns en upptrampad stig till reservatet. I reservatet fortsätter stigen i väst-östlig riktning och via en slinga tillbaka till ingången.

Stipakullen, Vartofta-Åsaka

Vartofta Åsaka

Stipakullen ingår i ett system med grusåsar och stäppartade torrängar som sträcker sig igenom Falköpings, Skövdes och Ulricehamns kommuner. Åsen är en utpräglad Falbygdsås med delvis välutvecklad örtrik torrängsflora med arter som till exempel brudbröd, bockrot, backklöver, darrgräs, fältvädd, färgmåra, praktbrunört, rödkämpar och vildlin.

Stipakullen, som avsattes som naturminne 1934 och naturreservat 2011, är lokal för bland annat fjädergräs, drakblomma, smalbladig lungört och praktbrunört med flera exklusiva torrängsarter.

Fjärilsfaunan på grusåsen är rik med arter som kamgräsfjäril och slåttergräsfjäril. Området är till stor del öppet med spridda träd och buskar som oxel, rönn, ask, en och nypon.

I den västra delen finns mer igenvuxna partier med träd och enbuskar.

De biologiska värdena för Stipakullen, Vartofta-Åsaka består främst av den stäppartade torrängen med de tre särskilt skyddsvärda arterna fjädergräs, drakblomma och smalbladig lungört men även arter som trollsmultron, vitmåra, fältvädd, brudbröd, praktbrunört, färgmåra, backklöver, backtimjan, gruskammossa, ruggmossa, ängsblåvinge, mindre blåvinge och silverblåvinge.

Vistorp

Naturreservatet ligger söder om Kättilstorp. Området består av fuktängar och kärrpartier där det finns ett område med Kung Karls spira som är mycket sällsynt i södra Sverige.

Detta är en av Skaraborgs rikaste platser med Kung Karls spira.

Vråhålan

Vråhålan

Vråhålan består av en kilformad sprickdal. I området finns högrest ädellövskog, svårgenomträngliga sumpskogar, dramatiska klippväggar, djupa bergsklyftor och inte minst en vidunderlig utsikt.

I Vråhålan finns också ett tiotal så kallade rikkärr. Det är det största antal rikkärr samlade på ett område som finns i länet. Rikkär är kärr med hög kalkhalt. I dessa lever flera sällsynta orkidéer och mossor. I Vråhålans rikkärr finns också den rödlistade kalkkärrsgrynsnäckan. För att växterna och mossorna ska finnas kvar måste de hållas öppna genom regelbundet slåtter.

Skogen i området är på många ställen opåverkad av skogsbruk. Längst in i den djupa, skuggiga och fuktiga bergsklyftan liksom vid de branta klippväggarna växer flera sällsynta lavar och mossor på klippblock och trädstammar. Den sällsynta mindre flugsnapparen besöker området regelbundet.

Uppe på Mössebergs platå finns en välkänd utsiktsplats där du kan se stora delar av södra Falbygden. Här kommer Länsstyrelsen att anlägga en parkeringsplats. I övrigt är områdets terräng svår att ta sig fram i.

Väggårdsskogen

Väggårdsskogen

Väggårdsskogen ligger på kalkfattig och inte speciellt näringsrik berggrund. I de västra delarna av reservatet är terrängen blockrik. Flera mindre våtmarker och sumpskogar finns inom reservatet.

Reservatet består till största delen av gammal granskog med inslag av tall. I det östra delområdet finns en igenväxande betesmark som nyligen gallrats och där ek och asp i dag dominerar i trädskiktet. Sumpskogarna hyser ett visst lövinslag av framförallt björk och klibbal. Området genomkorsas av flera stenmurar.

Friluftsliv

En brukningsväg leder fram till området. Det östra delområdet, som är betesmark, är relativt lätt att besöka. Det västra delområdet är bitvis svårframkomligt. För dig som är naturintresserade är det dock ett fint utflyktsmål där du kan uppleva gammal skog med stora inslag av död ved.

Ålleberg

Ålleberg

Ålleberg är det högsta av platåbergen med sin högsta punkt på cirka 335 meter över havet. Det höjer sig cirka hundra meter över det omgivande landskapet.

Branta stup i diabasen finns i norra delen av berget medan det i söder mera långsamt sänker sig ned mot omgivningarna. En av bergets stora tilldragelser är de rikligt vattenförande källorna som springer fram vid bergets fot eller i dess sluttningar. Bland de mest kända är Lokakällan och Hokällan vid Ållebergs "änne".

Lövskog med stort inslag av ädla lövträd - ask, alm, lönn, lind och ek och ett fältskikt bestående huvudsakligen av örter finns framför allt i och nedanför bergets branter. De största sammanhängande bestånden av dessa typer finns på bergets östra sida. I dessa skogar finns också stort inslag av sälg, asp och körsbär.

Buskskiktet är välutvecklat och består i första hand av hassel, måbär och skogstry.

På några platser är fältskiktet artrikt med lundväxter som blåsippa, vitsippa, trolldruva, skogsviol och hässlebrodd. Torrare delar närmare diabasbranten kännetecknas av mera blåsippa, liljekonvalj och lundgröe medan friskare delar hyser hässleklocka, stinksyska, ormbär och rödblära.

Ängs- och betesmarker finns av flera olika slag och en del av dessa är mycket artrika naturtyper. Särskilt på platån finns en mosaik av öppna - halvöppna, torra - fuktiga marker.

Friluftsliv

Ålleberg är ett mycket omtyckt och populärt utflyktsmål för närboende och turister. Här finns både vandringsleder och naturstigar.