Dovhjort

Dovhjort

Engelskt namn: Common fallow deer
Vetenskapligt namn: Dama dama

Systematik

Rike: Djur
Stam: Ryggsträngsdjur
Klass: Däggdjur
Ordning: Partåiga hovdjur
Familj: Hjortdjur
Släkte: Dama
Art: Dama dama

Utbredning

Den första arten som man känner till i släktet Dama kallad Dama clactoniana fanns i Europa för ca 600 000 år sedan. Den var anpassad efter den savannliknande miljön och de öppna skogsområdena som fanns i Europa vid den tidpunkten. De första individerna av dovhjort (Dama dama) som vi känner igen den förekom för första gången i Europa för 200 000 år sedan. Under den senaste istiden var artens utbredning begränsad till de södra delarna av Europa, runt Turkiet. Under bronsåldern och romartiden flyttade människor med sig dovhjorten till nya platser i Europa, framför allt till de grekiska öarna, Makedonien, Bulgarien och de brittiska öarna. Den närmsta nu levande släktingen till vår dovhjort är den persiska dovhjorten (Dama dama mesopotamica). Dess utbredningsområde sträcker sig över Iran, Irak och Israel och överlappar inte dovhjortens. Bara ett fåtal mindre populationer av den persiska dovhjorten finns kvar idag. Enligt IUCN's (International Union for Conservation of Nature) rödlista klassas den som utrotningshotad då det endast finns omkring 250 vuxna individer kvar i naturligt tillstånd.

Ursprungligen härstammar våra dovhjortar från området kring Turkiet. Dovhjorten har därifrån introducerats i Europa från antiken och senare i tiden på andra platser i världen så som Nordamerika, Sydamerika, Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och Fijiöarna. Dovhjorten introducerades i Sverige för ca 500 år sedan. Det var den dåvarande kung Johan den III som fick ett antal dovhjortar som gåva. Avkommor av dessa djur finns än idag. I dagsläget finns dovhjorten i stora populationer, framför allt i mellersta och södra delarna av Sverige.

I dag klassas dovhjorten som ej hotad på IUCN's rödlista och populationen ökar.

Utseende och kännetecken

Dovhjortens färg kan variera mellan helt vit, ljust rödbrun med vita prickar och mörkbrun med små gråa fläckar, så att den nästan uppfattas som svart.

Den rödbruna färgen är den naturliga viltvarianten och den mörkare varianten är ett resultat av aveln bedriven i fångenskap. På vintern antar alla djur en mer mörkbrun ton men då utan vita prickar. Det som skiljer dem mest från andra hjortdjur är deras svans som kan bli mellan 15-20cm och som är svart på ovansidan och vit på undersidan.

Handjuren kallas för bockar och är större än hondjuren som kallas för hindar. Bockarna mäter ca 145-155cm från nos till bak och väger mellan 50-70kg. Hindarna är något mindre ca 130-145cm från nos till bak och väger mellan 35-50kg. Man brukar säga att bockarna väger omkring 40-60 procent mer än hindarna.

Dovhjortens horn

I förhållande till sin kroppsstorlek har dovhjorten den största hornuppsättningen bland hjortdjuren. Beroende på ålder hos djuret förändras deras utseende. Man kan se fyra olika hornvarianter:

  • Ettåriga djur har något som kallas för spetshorn, dessa är långa och oförgrenade i sitt utseende.
  • När djuret är två år sätter den sin andra hornuppsättning som då har utvecklats till något som kallas för stånghorn. Detta är en hornuppsättning med förgrenade horn som är ganska ömtåliga, vilket innebär att de lätt bryter dem.
  • Från tre års ålder fram till ca åtta års ålder utvecklas hornen och får en hornplatta längst ut på hornet. Om hornplattan utvecklas helt kallas den för helskovel annars kallas den för halvskovel.
  • När djuret är äldre än tio år börjar hornen att minska i storlek och man säger då att hornen går på retur.

Stora dovhjortsbockar fäller sina horn i mitten på april, de yngre djuren något senare. De nya hornen börjar att växa ut med en gång efter att de gamla har fällts av. Hornen är i början klädda med basthud som förser hornet med näring under tillväxten. Vanligen fejas hornen i augusti så att de är redo inför brunsten.

Habitat

Dovhjortarna är väldigt flexibla när det kommer till habitatval/miljöval – de väljer oftast öppna lövskogar, gärna med öppna gräsbevuxna områden intill. Vad som begränsar deras utbredning är om snötäcket ligger kvar långt in på våren. För om snön ligger kvar länge är det svårare för dem att hitta föda. I Sverige är därför dovhjortens utbredning begränsad till mellersta och södra Sverige.

Dovhjortarnas hemområden är ca 1000 hektar stort. Men de första två veckorna efter kalvning, då kalven inte följer med sin mamma utan ligger och trycker i undervegetationen för att gömma sig, krymper hindarnas hemområden till ca 20 hektar. De äldre bockarna kan hålla sig på mellan 100-200 hektar under sommarhalvåret. Mycket beror på tillgången på mat.

Föda

Dovhjorten är en selektiv kvalitetsbetare, vilket betyder att de är specialiserade på att äta blad, skott och örter. Dovhjorten kan äta en del gräs också, men föredrar att beta markvegetationen under träd, liksom ungskott och blad. De dovhjortar som lever kring medelhavet är mer beroende av blad, bark och skott, då det vissa delar av året är mycket torrt.

Dovhjorten är en idisslare vilket innebär att den stöter upp halvtuggad föda i munnen igen för att sönderdelas av tänderna ytterligare. Detta för att födan ska bli mer finfördelad och göra den mer lättsmält för de mikroorganismer som hjälper till att bryta ner födan. Den har också de karakteristiska fyra avdelningarna i sin mage, som bland annat kor och får har, med våmmen som den största.

Man har undersökt vilka olika växter som dovhjorten föredrar att äta. I en studie på dovhjortar i Västra Götaland kunde man se att det var ett 50-tal olika växter som de valde att äta. Under våren kunde man bland annat se att de valde att äta nytt gräs, blåbärsris, lingonris och ljung. Vintertid kan man behöva stödutfodra de vilda dovhjortarna om vintern är svår och det ligger mycket snö.

Dovhjortens aktivitetsmönster över en dag är uppdelad i olika perioder då den betar, idisslar, rör sig och vilar. Man brukar säga att de äter mellan 6-8 perioder om dagen. Den är mest dagaktiv om den lever i områden där den är ostörd av människor.

Socialt beteende

Hindarna lever gemensamt i grupper tillsammans med sina årskalvar. Det vanligaste är att hindarna är släkt med varandra så som mor och dotter eller systrar. Kalvar av hankön lämnar sin mamma vid ett års ålder. Dessa kalvar sluter ofta upp med några äldre bockar i så kallade ungkarlsgrupper. Grupperna av hindar och dessa ungkarlsgrupper håller sig för sig själva och blandar sig inte med varandra. De söker först upp varandras områden i tid för brunsten.

Vid tiden för brunsten delar bockarna upp sig från sin ungkarlsgrupp och vandrar till sina brunstplatser. Brunstplatsen är som bockens eget revir och skyddas mot andra bockar. Det som inte många vet är att det är hinden som sedan väljer en bock för att para sig med. För att välja rätt lyssnar hon till deras läten, ser på kroppens storlek och hur stora hornen är.

Fortplantning

När hinden är ca 16 månader blir hon könsmogen. Bockarna blir könsmogna vid samma ålder men börjar inte att para sig med några hindar förrän de är mellan 3 och 4 år gamla. Hindarna måste nå en vikt på ca 32 kg för att kunna bära fram några ungar. Brunstperioden infaller i oktober månad. Parningsbeteendet går till så att bockarna ansluter sig till ett område där hindarna befinner sig. Bockarna är mycket flexibla i sitt beteende för att vinna sina hindar. Hinden går sedan dräktig i 230 dagar.

Kalvarna föds från mitten av juni och en liten bit in i juli. När hinden går för att söka föda stannar kalven kvar. Den allra första tiden ligger kalven och trycker i undervegetationen för att gömma sig. Det är först mot slutet av sommaren som kalven följer med hinden. Det är också vid denna tiden som hindarna kan lämna kalvarna tillsammans med andra kalvar. Kalvarna leker, betar och sover tillsammans medan hindarna söker föda längre bort. Hinden avvänjer sin kalv när den är ca 8-9 månader gammal.